Dagen 36

Khabe sefid

Alltså jag har funderat på en sak. jag har nog begått ett stort misstag i mitt liv. Jag har alltid haft nolltolerans på narkotika.. Alltså noooll.. Jag har inte rökt hasch, inga piller, inga pulver..alls.. Nada.. Men se på mig.. Jag är en fet, deprimerad sengångare. Jag om någon hade ju för fan behövt något.. Man är uppe, pigg och alert, jämt. Man äter inget för man har annat för sig, och man blir så där lagom go och glad. Allt vad jag behöver..i en liten pilla.. Och jag menar att jag måste ju lägga Hs alla enorma inkomster på något, right? Varför inte knarka upp dom? Jag menar jag blir ju både smal och jävligt pigg och effektiv.. Allt på en gång.. Hade fan varit toppen.. Om jag nu inte var så jävla nördig.. Jag måste ju vara den enda jävla stackaren i Malmö som INTE kan knarka ner sig men som vill.

För övrigt tror jag att jag börjar bli galen.. (Ja mer galen då, tro inte att jag inte hörde dig) Det är så konstigt för jag har det bättre än någonsin, jag pluggar på distans vilket är super. Jag slipper jobbet (läs aptidiga morgonar, mornar, hur fan stavas det? ) Jag har det ganska bra ekonomiskt (trots att CSN inte jobbar på ackord) och det är stabilt på något sätt. Ändå freakar jag ut. Jag mår sämre än på flera, flera år. Och jag hatar att inte veta varför. Det som utlöste min depression från början har jag faktiskt bearbetat. Men tydligen inte min själv.
Det är fan mig det är fel på...

Hej
jag heter Cicci
jag är störd.......

ja så är det.. Vad ska man göra liksom??
Jag har kommit fram till att det finns inte en levande själ i världen som förstår sig på mig. Det blir jävligt ensamt då på något vis. Och jag har hamnat i någon tankeloop om att det måste finnas en, MÅSTE IAF FINNAS EN på denna jord som borde förstå mig.. Eller?
Och varför är jag så jävla svår? Är jag ens det? Kan det inte vara så att alla andra är ointresserade av att förstå mig bara? Eller är det bara för JAG inte förstår mig som det blir så fel?
Tro nu inte jag är helt störd och ska ta livet av mig eller något sånt..Det är jag rent för feg för. ^^ Jag vill bara uppnå ett stadie då jag kan se på mig själv och bara gilla läget, jag har alltid kunnat det. Tro mig.. Jag har aldrig tyckt så illa om mig själv som jag gör nu. Och nu vet jag inte ens varför. Jag har alltid känt mig stark, modig, säker. Nu är jag rädd, svag, känslig och allt annat negativt man kan hitta som synonym.. Och det är inte jag...alls..
Så vad gör man??
Ja tydligen knarkar man ju INTE...suck..^^