Disease of the mind

Diskuterade frågan om varför så många svenskar (skandinaver) är deprimerade och varför så många är självmordsbenägna. Är inte säker på vad för svar jag fick men en tanke var att våra liv är tomma. Vi har inget att leva för. Vi lever ensamma. Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Visst behöver vi andra människor för att må bra men jag tror inte man måste leva i en tvåsamhet. Inte livet ut. Jag tror man kan ha perioder då man är lyckligare själv, när man kommer på vem man är. För vem man är förändras, genom hela livet ändras vi. Vi formas av våra relationer, våra upplevelser och vår miljö.

En annan tanke var att det var dom svaga som blev deprimerade. Att egentligen var det bara hur vi hanterade våra motgångar, vilka svårigheter vi kapitulerade för som styrde. Om man bara ryckt upp sig och inte gett upp så hade man klarat det, man hade inte kommit till den punkten utan återvändo. Jag förstår hur folk kan anse det vara så. Man får ofta höra just dom orden. Ryck upp dig, ta tag i det, gör något åt det, så farligt är det inte, livet går vidare. Kanske är det min oförmåga att "laga" mig själv som gör mig svag. Men hur svag är jag när jag var dag kämpar för att fungera, för att fixa mig själv? Hur mycket kraft behövs det för alla "lyckliga" att leva? Vad är det som gör er så starka? Leva livet som lycklig är det lätta ju, inget svårt med det.
Jag vet att H har just den inställningen. Han kan inte för sitt liv förstå hur man kan må dåligt, psykiskt. Och det är på gott och på ont. Han tvingar mig att ta tag i mycket, att fungera så gått det går, utan honom hade jag gått under för längesen. Men samtidigt spär han på känslan av värdelöshet, genom att inte acceptera och respektera något han inte förstår. Och eftersom han inte förstår mig kan han inte hjälpa mig.

Tanken om de svaga och de starka var hämtad från djuren. Och ja i naturen är det så, den starkas överlevnad. Men vi är inte djur, om man ser till vår hjärna och vårt sociala liv där depression är mest påtagligt. Även om man ser till det som folk påstår ger dom mest livsglöd av allt, religion. Där står vi över djuren, vi är bättre, vi har ett medvetande och ett ansvar. Att man känner efter kan inte betyda att man är svag, måste vara lättare att förtränga, inte känna efter och sen ruta in sitt liv därefter. Att våga känna efter och erkänna att man inte mår bra måste vara starkare gjort. Speciellt i en värld fylld med människor som står och tittar på och säger åt dig att rycka upp dig och sluta tycka synd om dig själv.

Men åter till det där med att fungera.
Jag är inte olycklig jämt, inte heller lycklig jämt. Jag är som alla andra, jag kan vara både ock. Det jag inte kan är fungera. Mitt problem är inte vad som gör mig lycklig i livet, att jag inte hittat lycka. Jag har mycket lycka i mitt liv. Mitt problem är att jag inte fungerar. Jag vet helt ärligt inte vad det är som gör att jag inte fungerar och jag vet inte om jag vill spekulera i det heller.
Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så djup ångest att den förlamar mig, får mig att tro jag ska dö, fått mig att vilja dö. Jag vet inte varför jag känner sorg så starkt att jag kan gråta i timmar utan att den lättar. Jag vet inte vad det är som gör att jag stänger in mig i mig själv, både fysiskt och psykiskt. Jag bara är sån, just nu, här och nu. Kanske är det för jag är svag, kanske är det för min hjärna gör saker jag inte kan styra, kanske är det för det är en del av min personlighet, jag vet inte.

Men det jag vet är att hade jag kunnat rycka upp mig och bara fungera och vara glad och må bra hade jag gjort det, direkt i detta ögonblick.