Grodan

Det kom sig så att en höstkväll gick jag längs en skogsstig. Det var ganska ensamt och tyst. Bara en liten bäck flöt fram längs med stigen och bröt det tysta. Den var så grund att vattnet revs sönder av stenarna och grenarna som låg på botten.

Upp ur bäcken kom små grodor. Flera stycken hoppade fram längs stigen, över stigen in i skogen och bakåt på stigen jag kom från. De flesta försvann innan jag hann lägga märke till dem. Det var bara grodor.

En av grodorna kom fram nedanför mina fötter. Den kväkte lite högre än alla dom andra och kom lite närmre. Jag log, tog ett kliv över den och fortsatte fram på stigen. Jag hörde hur den följde mig, det höga kväkandet försvann inte bakom mig.

Grodan kom hoppande bakom mig, alldeles intill mina fötter. Jag stannade och tittade ner på den. Grodan var så söt och utmärkande att jag bestämde mig för att sätta mig på huk och titta på den. Jag satte ner handen på marken och snabbt hoppade grodan upp. Den lite kalla magen blev snabbt varm i min hand och jag kliade den lite på ryggen med den andra handen.

Grodan såg ut att tycka om att bli kliad och jag bestämde mig för att behålla den. Jag höll den i min hand en stund. Jag behövde något att ha den i så jag la den i en låda. En liten papplåda med brunt lock.

När jag hade tid så öppnade jag på locket och kliade grodan på ryggen. Den var alltid lika glad, kväkte alltid lika högt och var alltid lika söt. Flera gånger öppnade jag på locket och grodan var där i. Jag tänkte för mig själv att det var min lilla hemlighet, min lilla groda. Om man berättat att man haft en groda i en låda hade man fått konstiga blickar.

Jag glömde bort att grodan var ensam, så en dag när jag kom hade grodan lyckats lyfta locket och jag såg hur grodan hoppade iväg längs stigen.

Det slog mig då, att grodor och människor ska inte leva tillsammans, på tok för olika. Men då och då kan jag titta på asken, glänta på locket och hoppas höra min groda kväka där inne.