Ja eller något... Kan man bli förbannad eller nåt. H är och jobbar. Han hade pratat med hans syster Åsa i telefon under kvällen och hon hade väl frågat om hur det gick för mig i skolan och vad jag skulle bli. Klassisk fråga... "Vad läser du till? Vad ska du bli?"
JAG VET INTE!!!!!
Vi hade en deal, jag o H. Jag skulle läsa in mitt gymnasium. Detta för att dels så vill jag ha möjlighet att byta jobb och dels så trodde jag att det skulle få mig att må bättre. Avbrott i vardagen som när jag började plugga var fyllde med depression, sorg och skit. H fattar inte detta alls men han gick med på det. Han är superekonomisk vilket är skitbra tycker jag. Han ville inte att vi skulle låna pengar och det är bra. Vi har klarat oss hur bra som helst så det var inga problem. I början. Han får för sig då och då att påpeka att jag faktiskt inte har någon inkomst, att han tjänar mer men inte har mer över, ja jag vet inte var han vill komma med detta men så känner han.
Hallo... jag går i skolan. Jag har ingen inkomst, vi var överens. Håll käft liksom. Det är inte rättvist att gnälla över något som man kommit överens om. Speciellt om detta inte stämmer. Och SPECIELLT inte för man har fått någon flipp och ringer hem och börjar tjafsa.
Sen på andra sidan vill han att jag ska plugga mer, bli något, tjäna mer pengar. Hur fan går detta ihop liksom???
Hur motiverad blir man att planera sin framtid om man känner att man inte ska plugga vidare?? Sånt här ger mig ångest, verkligen. Ska jag fundera på det eller lägga ner? Ska man satsa på något eller bara gå tillbaka till gamla beprövade jobbet och tjäna pengar bara för pengarnas skull??
Och vad faaan ska jag bli när jag blir stor????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar