Palestina/Israel- Skolarbete

Christina Jolsäter, ReB/Mänk
ht-09
Israel/Palestina

I början på året var läget i Gaza värre än på länge. Den israeliska markoffensiven försvårade arbetet för det humanitära hjälpinsatserna inne i Gaza, som var på bristningsgränsen. De instängda invånarna i Gaza vågade inte söka hjälp på sjukhus, medicin och nödvändiga saker som mat och bränsle kom inte alltid fram och stoppades av Israelisk militär som kallade Gaza för stängt militärt område.
Massor med människor dödades, Läkare utan gränser uppgav en siffra om minst 600 döda och närmare 3000 skadade på 11 dagar, även hjälparbetare och hälsoarbetare dödades då sjukhus och andra hjälpinstanser som ambulanser och mobila sjukhus bombats. Även andra civila mål utgetts ha utsatts för bombningar så som moskéer och polisstationer. Av de döda är en handfull israeler, resten palestinier och andra som befunnit sig inne i Gaza.

I Gaza bor omkring 1,5 miljoner palestinier och hälften beräknas vara barn. Det var och är än idag dessa oskyldiga barn som faller offer för våldet. Den trygghet som barn behöver finns inte i ett samhälle där allt kollapsat och där det mest grundläggande behoven inte går att tillfredsställa. Israelerna har spärrat av Gaza i delar så man inte kan röra sig fritt ens inom Gaza. Detta bidrar till att försvåra arbetet för det hjälporganisationerna som agerar inne i Gaza. Dessa jobbar inte bara rent medicinskt utan det finns även de som hjälper till med t.ex att plocka oliver på odlingar som är avskärmade från de som odlar dem.
Men även i Israel är man bekymrad av denna utveckling i relationen mellan Palestina och Israel. Det finns organisationer som är emot Israels agerande och jobbar för att hjälpa palestinierna och stärka deras roll i det israeliska samhället.


Gush Shalom
(Fredsblocket, snabbt översatt från hebreiska då jag inte hittade deras svenska namn)

Det är en politiskt oberoende fredsorganisation i Israel. De påstår sig att i flera år haft den ledande rollen när det gäller att fastställa en moralisk och politisk agenda för freden i Israel. De beskrivs ibland som radikala eller militanta och är kända för att inte rubba på sina åsikter i kristider.
Främst eftersträvar de fred inom Israel/Palestina och ett slut på ockupationen av Palestina. Man vill även att palestinierna ska få bilda en egen stat med hjälp av den sk gröna linjen som gräns mellan de båda staterna och en gemensam huvudstad i form av Jerusalem. Man vill att flyktingar ska kunna återvända till Palestina och även till Israel. Man strävar även efter en övergripande fred mellan Israel och kringliggande arabländer.
Gush grundades 1993 då det inte fanns andra fredsorganisationer som ville gå emot det då nya Arbetarpartiets, ledda av Yitzhak Rabin, förtryckande politik. Hans beslut om att utvisa 415 islamiska aktivister 1992 startade en spontan rörelse i Israel som växte till Gush Shalom.
Gush är uppbyggt med ett hundratal aktivister som utgör själva kärnan i organisationen. Dessa jobbar mer eller mindre heltid med deras frågor och får ingen lön eller betalning för sitt arbete. Ingen i Gush får någon betalning utan allt arbete är frivilligt så även aktiviteter som demonstrationer m.m. Utanför kärnan finns en grupp om ca 600 aktivister som deltar mindre aktivt än kärnan men som utför demonstrationer och namnunderskrifter. Sen finns det tusentals ”medlemmar” som stöder Gush genom donationer, genom att sprida deras åsikter i samhället eller som bara allmänt identifierar sig med dem.
De tar inte emot några finansiella stöd från Israeliska eller internationella organisationer, dock har det förekommit donationer i mindre storlek från andra fredsgrupper runt om i Europa. Detta för de inte vill bli bundna till en viss politik eller åsiktsställning.
De jobbar på många håll samtidigt och täcker en stor radie av problem under längre tid. Jag skulle vilja likna dem vid Greenpeace då det ofta tar till fysiska metoder för att få sin röst hörd. Exempel på detta är att man målade den ”Gröna linjen” på marken 1998 för att påminna om den gräns som sattes upp mellan Palestina och Israel 1967, ”Stoppa bulldoserna” var en månadslång kampanj där man ville stoppa bosättarna i Jerusalem och Betlehem 1997. Anda saker de gör är att hjälpa till att bygga upp hus som fördärvats av ockupationen, fyller igen diken som grävts för att skilja av olika palestinska områden och skördar oliver som de palestinska ägarna inte har tillgång till och dom utför otaliga demonstrationer för palestiniernas rättigheter. Varje vecka kan man läsa en politisk insändare i online tidningen Haaretz vilken är känd för att kunna påverka veckans fredsarbete även inom andra grupper utöver Gush.




Shalom Achshav
(Fred nu)
Detta är den äldsta fredsorganisationen i Israel och är som Gush politiskt oberoende. Den tog sin början vid de Egyptiska/Israeliska fredssamtalen 1978 då en grupp av officerare och soldater i den israeliska armén skrev ett öppet brev till den israeliska premiärministern med en vädjan om att chansen till fred inte skulle förpassas. Tiotusentals israeler supportade brevet och rörelsen växte.
Grundprincipen var väldigt enkel : Att israeler skulle få leva trygga inom den israeliska gränsen, och dess grannar likaså. Och att palestinierna hade rätt till självstyre. Och precis som Gush ser man lösningen i att dela vid den gröna linjen och därmed bilda två stater.
De organiserade den största demonstrationen någonsin i Israel där över 400 000 människor demonstrerade för en kommitté att granska massakern i Sabra och Chantilla, med gott reslutat. De jobbar på samma sätt som Gush genom att aktivt delta på olika platser och demonstrationer. Just nu arbetar de främst med bosättningen, de övervakar och protesterar allt som innefattas av bosättningen som landsbitar, ekonomin kring de och evakueringen av de boende i Västbanken. De har samma mål som Gush och har ett nära samarbete med palestinska fredsorganisationer. Deras största gemensamma aktivitet var ”Hands around Jerusalem” 1989 då 15 000 palestinier och 15 000 israeler deltog och krävde fred. Idag finns även Israeliska-Palestinska Fredskoalitionen som bildades i början av al-Aqsa Intifada. ( 2000 utropade Yassir Arafat 7 år av intifada efter fredssamtal i Camp David och Ariel Sharons besök på Tempelberget i Jerusalem)


RHR Rabbis for Human Rights
(Rabbiner för mänskliga rättigheter)

Detta är en lite annorlunda grupp, bestående av över ett hundratal israeliska rabbiner eller blivande rabbiner som står för att alla har rätt att behandlas mänskligt. Deras jobb grundar de på det sionistiska idealet och använder judendomen och torah för att få igenom sitt budskap, politiskt sett är de oberoende. De jobbar med donationer men huruvida de får statliga bidrag är jag osäker på. De jobbar för fattigdom, rättigheterna för de minoritetsgrupper som idag lever i Israel och främst palestiniernas. Men även andra andra inriktningar som trafficking och rättigheterna som den utländska arbetskraften som finns i Israel idag har. RHR har stöd i de olika grenarna inom judendomen så som ortodox, liberal och konservativ och de har stort samarbete med andra hjälporganisationer i och utanför Israel. De har mottaget olika utmärkelser för sitt arbete, bl.a Niwanos fredspris 2006. Det är en Japansk fond som delar ut vad som kallas ”religionernas nobelpris”. De ville betona deras arbete och speciellt då själva grunden bakom det, att rabbinerna bygger sitt arbete på en text ur torah, ”Du skall vårda främlingen som bor bland de dina”. Det är denna som binder samman de olika judiska grenarna och gör att det kan stå tillsammans när det kommer till de mänskliga rättigheterna. De använder sin religion för att få stånd en fred vilket är ovanligt. De tar fasta på den judiska traditionen om ansvar och särställning och arbetar utifrån denna med omtanke och omsorg för de utsatta. I övrigt skiljer sig inte deras arbete från de andra hjälporganisationerna. Även dessa hjälper till med olivplockning, övervakar bosättningarna, erbjuder juridisk hjälp och bevakar de israeliska check-points.


Det som alla dessa organisationer verkar ha gemensamt är en tro på en lösning genom att bilda två stater, Israel och Palestina, sida vid sida och en vilja att lösa ett enormt problem. Det talas om den gröna linjen, en gräns som sattes upp 1967, de talas om rättigheter för alla och alla vill ha fred. Ändå händer det inget. För mig känns det som att man än idag, snart 100 år senare, lever på en ursäkt som inte håller längre. Förintelsen är inget man ska glömma eller nedvärdera men någon gång får man gå vidare. Man ska inte glömma det som araberna kallar Yawn in-nakba, Katastrofdagen. 1948, dagen efter Israels deklarerande av sin stat, påbörjas det som ska leda till att över 700 000 palestinier blir flyktingar i sitt eget land. Än idag lever dessa människor som flyktingar men de beräknas idag uppgå till flera miljoner människor. Att israelerna försvarar sitt land är det inget fel med, men proportionerna i hur man gör det är helt fel. Som alltid i krig är det de oskyldiga som blir lidande, alla dessa barn som växer upp i dessa förhållande lär sig inget annat än att hata och konflikten lever vidare, man håller liv i ”vi och dom” tanken. Jag tycker man borde lyssna mer på rabbinerna som säger att vi ska ta hand om varandra istället.