Visst är det skumt.. När man inte kan prata med någon så har man massor man vill säga. När man kan så har man inget. I början hade jag massa jag ville prata med dig om, för jag var van vid att du fanns där. Jag läste en bok som jag tror (nästan vet) att du hade tyckt var intressant, du hade iaf gillat det jag berättat för dig om den. Tankar och funderingar om saker och ting, såna som jag vet du med hade. Min lilla filosof ^^ Det fanns något jämt. Nu när jag kan prata med dig, typ..så finns det inget. Du är inte du, inte den jag kände. Det är ett stort gap mellan oss.
Det är så märkligt hur någon kan vara så under ens skinn och samtidigt få en att vilja ha ett sånt avstånd som jag ville. Som du själv sa, du är inte att lita på, inte ens du själv litar på dig. Jag vet det är så, du är hemlighetsfull, opålitlig och avvikande. Men det finns och fanns ändå något där i bakgrunden.
Kanske är det bara jag nu, kanske är det bara ett spel. Se vad som hände, vad jag sa.
Även om jag låtsades som ingen så minns jag dina ord. Saker blir aldrig som förr, sen om det blir något alls, om det blir bättre eller kanske sämre det vet jag inte.
Det är inte meningen att du ska förstå, jag vill bara själv få ur mig detta. Så ingen analys nu tack, det är inte om dig..lovar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar